Jag är naturlig jag med
Hej mitt namn är Emma, och även om jag tycker om att täcka mitt ansikte med smink för att framhäva, eller dölja, visa ting i mitt ansikte så vill jag visa att även jag har en naturlig sida. Även jag har finnar, fräknar och ljusa ögonfransar. Mina kinder är runda och mitt hår är färgat.
Mina axlar är breda, min mage putar ut pågrund av bukfetma och mina lår går ihop. Trots det så stopper det inte mig från att göra det jag tycker om, eller klä mig som jag vill. Klart jag kanske inte drar på mig en magtröja i första hand, men det händer det med ibland. Även jag använder det ibland.
Det finns så mycket jag inte tycker om med mig själv. Jag har för breda lår, mina armar är lite för stora och jag skulle vilja bli av med de små "kärlekshantagen" som sitter på ryggen och vid höfterna. Men trots att jag inte tycker om det så accepterar jag dem. Det enda jag egentligen stör mig på är min näsa. Den är lite för bred för min smak, men jag börjar sakta men säkert att tycka om den med. Den är ju trots allt jag.
Jag har varit överviktig i en stor del av mitt äldre liv. Dåliga matvanor, ett sockerberoende och ingen ork för att träna har gjort att jag gått upp väldigt mycket i vikt. Jag ligger snäppet under fetma enligt BMI skalan, men den skiter jag totalt i. För när jag tittar på mig själv i spegeln, inte fan ser jag det.
Men det är ju klart, även jag vill gå ner i vikt. Men det är inte för utseendets skull. Det är för orken och för hälsan som jag vill gå ner i vikt. Jag vill orka med att träna, för jag tycker det är kul. Dock är det inte kul när man står där och känner sig jättenöjd över vad man gör, och sedan inte orkar mer än tio minuter i taget.
Jag lovar mig själv om och om igen att jag ska göra något åt det. Jag gör lite i taget, kommer en bit och sedan faller jag tillbaka. Det är lite som en jojo. Den far iväg och sedan kommer den tillbaka. En boomerang kanske är bättre förklaring på det hela?
När jag tittar på några av mina vänner runt omkring mig, då kanske den där ångesten kickar in. Den där ångesten man får när man ser att man är lite större än de andra. Två av mina bästa vänner är långa och smala. Den tredje har ett sjukt fint ansikte och större tuttar som drar till sig blickar, som gör att man struntar i att hon kanske inte är den smalaste. Men hon är inte tjock heller. Hon är sådär fin att man bara vill krama om henne, hårt och länge innan man klappar henne på huvudet. Fast det kanske bara är jag...
Men som jag nämnde tidigare. Även jag har en naturlig sida. Jag använder inte alltid smink. Jag försöker att inte färga sönder mitt hår, och jag försöker att köra mer naturligt. Det har jag blivit bättre på. För så länge jag kan acceptera mig själv så är jag nöjd.
Ett kilo hit, eller ett kilo dit... Vad spelar det egentligen för roll?
Så försöker jag intala mig när jag faller tillbaka. Även om jag vill gå ner några kilo.
För jag vill ha på mig den där magtröjan ibland utan att få ångest.
Jag vill få på mig ett par snygga skinny jeans och känna mig nöjd.
Så försöker jag intala mig när jag faller tillbaka. Även om jag vill gå ner några kilo.
För jag vill ha på mig den där magtröjan ibland utan att få ångest.
Jag vill få på mig ett par snygga skinny jeans och känna mig nöjd.
Så är det bara.
